Jag har inte bloggat på flera dagar nu. Jag har äntligen börjat jobba igen, visserligen bara 2 dagar denna veckan men det kände som en bra början. Det har egentligen inte hänt så mycket dessa dagar, jag har äntligen fått egenkontroll över mitt hem och barnen har börjat en ny skola. Jag har en son, Simon, som är 9 år och en flicka, Emmi, som är 7 år. Dom är mitt allt...Utan dom så tror jag att mitt liv hade varit nattsvart och jag hade nog övervägt att inte finnas. Men som det säga: det är barnen man lever för. Innan gick dom på en större skola i kommunen men efter att vi fick reda på (eller det kom snarare som en bekräftelse på vad vi misstänkt) att Simon har en koncentrationsstörning och hade problem i skolan så beslutade vi för att byta till en mindre skola. Det som är otroligt är att Simon är SUPER duktig i skolan. han ligger långt över medel på alla ämnen och det som jag inte riktigt förstår är hur lyckas han att få in allt när koncentrationen är långt utanför klassrummet??? Hans lärare var och förvånad men en stor sten föll från mina axlar. Trots hans "nonchalans" i klassrummet och hans aggresiva beteende på raster så är han duktig. Jag är oerhört stolt över honom! Hans aggresiva sida är något som vi kämpar med hemma varje dag. Sparkar i dörrar, väggar, och kyl eller slag mot hans syster är vardag. Tyvärr!! Och det ska jag säga er: hör inte ni av er till BUP så låtsas dom om som man aldrig varit ikontakt med dom. Sorgligt men sant =( 

Min lilla dotter som helt plötsligt blivit stor har inte haft en lätt start i livet. När hon föddes så fick jag en förlpssningsdepression och ville inte veta av henne. Hon var nästan 10 månader innan jag ens kunde ta i henne. Så hon är uppfödd på flaska och har blivit en helt "normal" flicka.. Knappt aldrig sjuk och hon är lika duktig i skolan som sin bror. Hon har också bytt skola, det är lättast att ha bägge i samma skola. Vi brukar kalla henne "den lilla radion". Munnen går i ett på henne. Jag kan inte komma ihåg när hon började prata, det känns som om hon har pratat sen dagen hon kom ut =) Mer verbal flicka får man leta efter. Jag kan ge er ett exempel: Hon steg ut på altan en dag i våras när solen precis kommit, drar ett djupt andetag och säger: det känns som vi är på öland. Fåglarna kvittrar, solen lyser och det är sååå härligt. Det är det som gör livet värt att leva". Vad ska man svara då?? Jag kunde bara nicka och hålla med. Bättre beskrivning av denna underbara dag kunde jag inte ge. Så även om barnen är dom som gör att man känner att man blir äldre så är det dom som gör livet värt att leva.

 Hellre grå, rynkig och kutryggad med barn än färgad, botoxbesprutad och stel utan barn...