Måste säga att det var otroligt skönt att få sitta vid datorn och bara skriva. Ingen som tittar snett på mig eller har några syrliga kommentarer över hur jag pratar eller tycker.

Jag skrev ju förut hur lätt jag kan tappa kontrollen och det hände  ... jag kan inte riktigt förklara hur det går till men mycket har jag mig själv att skylla. Jag säger inte till i god tid att : nu blir jag snart arg, nu räcker det!!!

Sen kommer det en liten sak som gör att det svartnar för mig och oftast så slår jag sönder saker... Denna gången så höll jag i bilnyckeln och nu kan vi givetvis inte starta bilen.... Jävla moderna saker som inte klarar något. Förr gjordes det nycklar som höll iaf och inte innehöll chip och annat digitalt.. Så..nu ör vi utan nyckel tills på måndag då jag får krypa till verkstaden och hitta på en lögn om varför inte vår nyckel inte fungerar längre.

För er som inte har neuropsykiatrisk diagnos tänker säkert: bit ihop, faan hon borde vara inlåst eller crazy bitch. Det hade jag nog också tänkt.. Men tro mig jag har försökt att både bita ihop och ja inlåst har jag också varit. Men att sitta och knapra piller inlåst bland människor som är sämre än sig själv, det är inget som gör en piggare. Istället så glädjer jag mig åt att jag faktiskt klarar mig "hyfsat" bra ute i detta samhälle. Ett samhälle som kräver att man ska vara perfekt, frisk som en nötkärna och hålla sina "skrupler" för sig själv. Men tyvärr så tillhör jag inte det folkslaget. Och trots mina brister så kunde det varit värre.

Jag har haft 4 veckors semster nu och jag tror jag snart hänger upp ett snöre i trädet på baksidan och... Ja vad ska man göra??

Jag tyckte jag var SÅ smart när jag lade in om semester och tog veckor som gjorde att jag slapp att jobba helg det första man gjorde efter semestern, och att jag inte börja jobba förräns på onsdag var ju guld värt...NOT!!! Efter att en vecka hade gått så höll jag på att explodera, jag var som Lucifer  . Självklart är det härligt att barnen har kompisar att leka med men att det ska fungera som en jävla fritidsgård här hemma, det var inget som jag godkände... Och att säga STOPP det är som att försöka dressera en haj. Helt omöjligt..  Det värsta är väl ändå när faktiskt mina egna barn lyssnar men alla andra ungar som är här INTE lyssnar. Vart tog respekten vägen för vuxna?? Hände det något på BB de senaste 15 åren som man inte vet om?? Jag försöker att uppfostra mina barn att detta huset är deras, hos andra har dom inget att säga till om. Jag hoppas verkligen att dom lever efter det också. Jag vet inte, kanske är det jag som överreagerar. Men så ofta som jag har känt ångesten komma krypande, likt ett osynligt spöke, denna sommar har jag inte kännt sen förra...semestern!! jag är ingen semestermänniska, så enkelt är det! Jag behöver mina rutiner och "regler" som jag har under resten av året när jag inte har dessa helvetesveckor. Jag har tom fått åka hemifrån för att jag har kännt att mina känslor håller på att spåra ur. Och det kan jag säga er: det är inget vackert!! Nu är huset faktiskt tomt men jag vågar inte ta mig till övervåningen. Att mötas av kaoset efter 5 ungar är något som kan få mig till att flippa ur. Ska ta och återhämta mig först innan jag återigen kan vara den snälla mamman som älskar alla andras barn.