Jag har inte bloggat på flera dagar nu. Jag har äntligen börjat jobba igen, visserligen bara 2 dagar denna veckan men det kände som en bra början. Det har egentligen inte hänt så mycket dessa dagar, jag har äntligen fått egenkontroll över mitt hem och barnen har börjat en ny skola. Jag har en son, Simon, som är 9 år och en flicka, Emmi, som är 7 år. Dom är mitt allt...Utan dom så tror jag att mitt liv hade varit nattsvart och jag hade nog övervägt att inte finnas. Men som det säga: det är barnen man lever för. Innan gick dom på en större skola i kommunen men efter att vi fick reda på (eller det kom snarare som en bekräftelse på vad vi misstänkt) att Simon har en koncentrationsstörning och hade problem i skolan så beslutade vi för att byta till en mindre skola. Det som är otroligt är att Simon är SUPER duktig i skolan. han ligger långt över medel på alla ämnen och det som jag inte riktigt förstår är hur lyckas han att få in allt när koncentrationen är långt utanför klassrummet??? Hans lärare var och förvånad men en stor sten föll från mina axlar. Trots hans "nonchalans" i klassrummet och hans aggresiva beteende på raster så är han duktig. Jag är oerhört stolt över honom! Hans aggresiva sida är något som vi kämpar med hemma varje dag. Sparkar i dörrar, väggar, och kyl eller slag mot hans syster är vardag. Tyvärr!! Och det ska jag säga er: hör inte ni av er till BUP så låtsas dom om som man aldrig varit ikontakt med dom. Sorgligt men sant =( 

Min lilla dotter som helt plötsligt blivit stor har inte haft en lätt start i livet. När hon föddes så fick jag en förlpssningsdepression och ville inte veta av henne. Hon var nästan 10 månader innan jag ens kunde ta i henne. Så hon är uppfödd på flaska och har blivit en helt "normal" flicka.. Knappt aldrig sjuk och hon är lika duktig i skolan som sin bror. Hon har också bytt skola, det är lättast att ha bägge i samma skola. Vi brukar kalla henne "den lilla radion". Munnen går i ett på henne. Jag kan inte komma ihåg när hon började prata, det känns som om hon har pratat sen dagen hon kom ut =) Mer verbal flicka får man leta efter. Jag kan ge er ett exempel: Hon steg ut på altan en dag i våras när solen precis kommit, drar ett djupt andetag och säger: det känns som vi är på öland. Fåglarna kvittrar, solen lyser och det är sååå härligt. Det är det som gör livet värt att leva". Vad ska man svara då?? Jag kunde bara nicka och hålla med. Bättre beskrivning av denna underbara dag kunde jag inte ge. Så även om barnen är dom som gör att man känner att man blir äldre så är det dom som gör livet värt att leva.

 Hellre grå, rynkig och kutryggad med barn än färgad, botoxbesprutad och stel utan barn...

Så var den äntligen här. Efterlängtad, saknad och oerhört ouppskattad. VARDAGEN  . Att få vakna ensam (med en dotter jämte), att få duka fram frukosten och njuta den med barnen, att kunna gå och plocka undan i huset under dagen. Bara att kunna göra saker utan att ta hänsyn till maken är guld värt. Missförstå mig inte nu, jag älskar helgerna som vi är tillsammans alla 4:a men det är ändå skönt när måndagen kommer och vi återkommer till våra jobb och skola.

Med tanke på min diagnos så är det inte så konstigt att jag värderar vardagen. Jag måste ha rutiner annars fungerar jag inte. Sad but true!!

Igår kom grannen och knackade på och undrade om inte jag och barnen ville följa med och gå en runda. Gick till bilverkstaden och fixa en ny nyckel till bilen. Att bara få komma ut och gå en runda utan att tänka på att det satt någon hemma och väntade gjorde att jag njöt extra mycket. Min man säger ofta till mig att jag ska gå hemifrån för att få lite distans men jag har så svårt för det. Varför vet jag inte.

Imorgon börjar jag ÄNTLIGEN att jobba igen. Jag har varit hemma sen den 16 juli nu och jag kan säga att det har varit alldeles för många veckor. Never ever again!!!!! Inom kommunen måste man ta minst 3 veckor i rad men jag ska se om jag kan få dispens!!!

Tills vi ses igen: Ha det så bra..

Jag är ett Twilight-freak   Man kan tycka att med min ålder så borde man inte ha film som "hobby" utan ägna sig åt matlagning, städning och ta hand om barnen... Men jag ÄLSKAR film. Och givetvis älskar jag mina barn också, mer än film. Men just Twilight triliogin har jag fastnat för. Kanske är det för att de den mörke, snygge varulven Jacob som inte lämnar en kvinna oberörd eller kanske är det för den mystiske, vackra Edward som får så många kvinnor att önska att ett bett från honom skulle förändra våra liv.

Eller så är det helt enkelt så att denna underbara triliogi får mig till att lämna den gråa vardagen om så bara för ett par timmar. Att få slupas in i detta triangeldrama mellan Edward, Jacob och Bella får mig till att må bra. Jag fick frågan av en kompis: om du fick välja vilken skulle du ta? Edward eller jacob... Trygghet eller farlighet?? Och svaret är nog ganska enkelt: Jacob!!! Jag har levt i farlighet och det var ingen "höjdare". Men de senaste 11 åren har jag levt i trygghet och trots att det har sina gråzoner och vardagligheter så är det dock en ... trygghet. Och man ska verkligen inte underskatta trygghet. Att ha någon i sin närhet som älskar en trots brister och ett helvetes förflutet det är värt mycket. Det är tom värt en Jacob!!!

Måste säga att det var otroligt skönt att få sitta vid datorn och bara skriva. Ingen som tittar snett på mig eller har några syrliga kommentarer över hur jag pratar eller tycker.

Jag skrev ju förut hur lätt jag kan tappa kontrollen och det hände  ... jag kan inte riktigt förklara hur det går till men mycket har jag mig själv att skylla. Jag säger inte till i god tid att : nu blir jag snart arg, nu räcker det!!!

Sen kommer det en liten sak som gör att det svartnar för mig och oftast så slår jag sönder saker... Denna gången så höll jag i bilnyckeln och nu kan vi givetvis inte starta bilen.... Jävla moderna saker som inte klarar något. Förr gjordes det nycklar som höll iaf och inte innehöll chip och annat digitalt.. Så..nu ör vi utan nyckel tills på måndag då jag får krypa till verkstaden och hitta på en lögn om varför inte vår nyckel inte fungerar längre.

För er som inte har neuropsykiatrisk diagnos tänker säkert: bit ihop, faan hon borde vara inlåst eller crazy bitch. Det hade jag nog också tänkt.. Men tro mig jag har försökt att både bita ihop och ja inlåst har jag också varit. Men att sitta och knapra piller inlåst bland människor som är sämre än sig själv, det är inget som gör en piggare. Istället så glädjer jag mig åt att jag faktiskt klarar mig "hyfsat" bra ute i detta samhälle. Ett samhälle som kräver att man ska vara perfekt, frisk som en nötkärna och hålla sina "skrupler" för sig själv. Men tyvärr så tillhör jag inte det folkslaget. Och trots mina brister så kunde det varit värre.

Jag har haft 4 veckors semster nu och jag tror jag snart hänger upp ett snöre i trädet på baksidan och... Ja vad ska man göra??

Jag tyckte jag var SÅ smart när jag lade in om semester och tog veckor som gjorde att jag slapp att jobba helg det första man gjorde efter semestern, och att jag inte börja jobba förräns på onsdag var ju guld värt...NOT!!! Efter att en vecka hade gått så höll jag på att explodera, jag var som Lucifer  . Självklart är det härligt att barnen har kompisar att leka med men att det ska fungera som en jävla fritidsgård här hemma, det var inget som jag godkände... Och att säga STOPP det är som att försöka dressera en haj. Helt omöjligt..  Det värsta är väl ändå när faktiskt mina egna barn lyssnar men alla andra ungar som är här INTE lyssnar. Vart tog respekten vägen för vuxna?? Hände det något på BB de senaste 15 åren som man inte vet om?? Jag försöker att uppfostra mina barn att detta huset är deras, hos andra har dom inget att säga till om. Jag hoppas verkligen att dom lever efter det också. Jag vet inte, kanske är det jag som överreagerar. Men så ofta som jag har känt ångesten komma krypande, likt ett osynligt spöke, denna sommar har jag inte kännt sen förra...semestern!! jag är ingen semestermänniska, så enkelt är det! Jag behöver mina rutiner och "regler" som jag har under resten av året när jag inte har dessa helvetesveckor. Jag har tom fått åka hemifrån för att jag har kännt att mina känslor håller på att spåra ur. Och det kan jag säga er: det är inget vackert!! Nu är huset faktiskt tomt men jag vågar inte ta mig till övervåningen. Att mötas av kaoset efter 5 ungar är något som kan få mig till att flippa ur. Ska ta och återhämta mig först innan jag återigen kan vara den snälla mamman som älskar alla andras barn.