Så var den äntligen här. Efterlängtad, saknad och oerhört ouppskattad. VARDAGEN  . Att få vakna ensam (med en dotter jämte), att få duka fram frukosten och njuta den med barnen, att kunna gå och plocka undan i huset under dagen. Bara att kunna göra saker utan att ta hänsyn till maken är guld värt. Missförstå mig inte nu, jag älskar helgerna som vi är tillsammans alla 4:a men det är ändå skönt när måndagen kommer och vi återkommer till våra jobb och skola.

Med tanke på min diagnos så är det inte så konstigt att jag värderar vardagen. Jag måste ha rutiner annars fungerar jag inte. Sad but true!!

Igår kom grannen och knackade på och undrade om inte jag och barnen ville följa med och gå en runda. Gick till bilverkstaden och fixa en ny nyckel till bilen. Att bara få komma ut och gå en runda utan att tänka på att det satt någon hemma och väntade gjorde att jag njöt extra mycket. Min man säger ofta till mig att jag ska gå hemifrån för att få lite distans men jag har så svårt för det. Varför vet jag inte.

Imorgon börjar jag ÄNTLIGEN att jobba igen. Jag har varit hemma sen den 16 juli nu och jag kan säga att det har varit alldeles för många veckor. Never ever again!!!!! Inom kommunen måste man ta minst 3 veckor i rad men jag ska se om jag kan få dispens!!!

Tills vi ses igen: Ha det så bra..